Hello Australia

Nu jävlar får ni hålla  hatten för här kommer hela historien om Expedition Tomat.

Det började med att vi såg en annons om jobb på internet som verkade helt okej där man skulle plocka körsbärstomater och även kunna bo billigt. Josse ringde och snubben hon snacka med sa att det bara var att komma att registrera sig och sen börja jobba. Chill tänkte vi så vi tog vårt pick & pack  och satte oss på tåget som ledde oss mitt ut i ingenstans, och sen en bra bit till med taxi tills vi verkligen var ute på outbacken. 

Väl  framme fick vi sitta och vänta en stund och vi träffade två andra svenska tjejer som också nappat på att plocka tomater. Vi fyllde i lite papper och sen kom vår kinesengelsktalande chef och körde oss till vårt boende. Det såg fint ut från utsidan men när vi kom in.. jisses! Vi fick vad dom sa var det sämsta rummet  med två våningssängar utan varken fläkt, fönster, kuddar eller lakan. Det fanns en toalett och en dusch som vi skulle dela med ca 20 kineser. På toaletten kan jag tillägga att det inte fanns något papper.. mm fresh! (ja, jag tänker då aldrig åka till Kina iaf!)
Efter en stund blev vi körda till själva odlingarna och vi träffa några fransmän som varit där och plockat ett par dagar. Dom sa att det var helt hemskt och jävligt jobbigt, klenisar tänkte jag.

Så började vi plocka, det kändes faktiskt inte så jobbigt till en början. Men efter en timme eller två märkte vi att backarna vi skulle fylla aldrig verkade bli fulla... Och det blev bara tyngre och tyngre att jobba, man fick gräva sig in i dom jävla buskarna, krypa ner på huk och plocka, släpa på äckelbacken, allt detta i låååångt över 30 gradig värme med solen stekandes. Nån rast eller skugga att gömma sig i hade vi inte heller.
Efter ett tag kom tanken om att dra där i från så fort vi bara kunde. Jag tror vi var helt knäckta både fysiskt och psykiskt  och tankarna om att sätta sig på första bästa plan hem till Sverige var inte långt borta. ..Så när det äntligen kom en snubbe och hämta oss (efter att ha jobbat ihop en lön på max 210 kronor på 7 timmar...) hade vi bestämt oss – vi skulle dra!

Men först en resa tillbaka till huset där vi fick sitta bak på flaket i en himla fart. Han som körde var helt galet arg på oss pga en penna. Ja, en PENNA. Han drog en skön omväg i sanden och var säkert riktigt skadeglad när vi satt där bak och skrek.
Väl i huset igen hann han snacka skit om oss till alla våra huskamrater innan vi kom in och vi kände hur alla verkligen älskade oss där...Så det blev en snabb dusch för att iallafall få bort lite av all smuts man samlat på sig under dagen (vi var SVARTA) och sen samla mod för att gå ut ur huset med all packning medans alla dömmande ögon glodde på oss...

Tanken var att gå till ett annat hus där alla andra europeer bodde för att få adressen och kunna beställa en taxi till tågstationen. Men ingen visste vart dom bodde så vi fick traska vidare där med vår sjukt tunga packning på ryggen mitt i natten. Till slut hitta vi en brevlåda och adress så vi kunde beställa en taxi.
I väntan satte vi oss längs med vägen. Men så började det köra förbi massa bilar och några som vi trodde var vår chef och den andre grinige snubben. Livrädda som vi var sprang vi in och gömde oss bakom buskarna, där var det iallafall bara alla vilda djur vi behövde oroa oss för...
Tiden gick och ingen taxi kom trots att vi ringt 2 taxi bolag hur många gånger som helst. Så där satt vi fyra tjejer och frös och bara hoppades att vi skulle lyckas ta oss därifrån innan dom började åka till jobbet igen och skulle se oss.
Men så cirka tre timmar efter vi rymt kom äntligen en taxi (eller två om jag ska vara exakt, hehe oops)!

Väl inne i Perth igen hade vi ingenstans att ta vägen så vi gick till gamla trogna McDonalds och hängde bland alla partypeople med våra gigantiska backpacks. Efter ett tag kunde vi inte vara där längre och tog flykten till tågstationen istället. Trötta och slitna som vi var fick vi väl nån timmes sömn där iallafall innan vi gick tillbaka till Donken för att kunna hitta ett hostel för nästkommande natt. Lättare sagt än gjort, men till slut fick vi napp på ett ställe och kunde äntligen få en säng att sova i.
Att det sen var bedbugs i sängarna och man fick stora goa bett är en annan historia.

När jag läser igenom vad jag skrivit så låter det så himla mycket bättre än vad det var. För tro mig, det var verkligen en av dom värsta dagarna i mitt liv... Slita som ett jävla djur för inga pengar  alls, rymma & vara livrädd för att bli hittad och sen spendera natten som en hemlös.. Nja, ingen hit!
Fast så här i efterhand så är det hela lite komiskt ändå haha :)

Aja, nu befinner vi oss iallafall i Margaret River på ett sjukt nice hostel med massa goa människor. Det är cirka 500 m till havet plus att det finns pool här. Så halva dagarna letar vi jobb och resten bara steker vi eller myser till solnedgången. På fredag ska vi faktiskt på intervju för att jobba på en hästfarm :D  Livet är rätt gött trots allt.

Och nu känner jag för att hålla ett tacktal till er som faktiskt orkat sig igenom denna extremt långa text. Godnatt, för ni lär ju somna efter maratonläsningen ;)

(Saknar er alla där hemma och det är sjukt att jag faktiskt är hemma om bara 3 månader!)